Hej igen på er, andra blogg inlägget på typ 2 år tror jag haha. Men ska försöka komma in i en rytm igen och skriva när jag har tid. Jag tänkte faktiskt börja med en gång, vill dela med mig en sak till er alla. Hela denna historia jag kommer skriva vet bara min mamma och sambo om. Ingen annan vet från början till slut, vet ni varför? För denna historia är så hemsk och jag mår så fruktansvärt dåligt över den, därför. Det hela började den 1 januari 2013, alltså på nyårsdagen. Jag hade jobbat kväll i hedekas och skulle åka hem. Jag kom i en kurva och körde i laglig fart. Rätt som det var skulle jag bromsa lite lätt, men bilen bara gick från sida till sida, det var snorhalt! På bara en halvtimme hade det blivit rena isgatan! Jag hade flera tusen tankar som flög i huvudet på bara några sekunder, vill inte dö, jag älskar min familj, jag som skulle skaffa familj och hus, alla tankar för upp, innan jag gjorde flera snurrar med bilen och for upp på en åker baklänges. Bilen dog, jag fick känna efter om jag också dog, eller om jag fortfarande levde, jag slog mig på armen, och jag levde, tack! För den stunden så kände jag att någon var med mig, var det Gud, var det min skyddsängel eller vem rädda mig egentligen? Jag gick ur bilen, jag klarade det själv, jag kände att det snurrade till i huvudet och hela jag var skakig och kunde knappt andas. Jag var så rädd. Jag lyckades på något vis ta upp telefon ur min jackficka och ringde på min arbetskamrat, som kom till mig, hon var min räddare i nöden. Hon ringde efter hjälp som kunde dra upp min bil som var på åkern, hon frågade hela tiden hur jag mådde. Jag ringde även min sambo som kom upp på bara några minuter. När hjälpen hade kommit och dragit upp bilen, skulle min sambo köra den, men nej bilen var helt skrot. Jag grät, jag grät floder. Jag hade förstört min sambos bil, hur kunde jag göra det? Jag mådde så dåligt över det. Men såklart sket väl han i den bilen, och tyckte att huvudsaken var att jag var okej! Det tyckte ju inte jag, var nog i en slags chock där en stund. Vi ställde bilen uppe i hedekas och fick skjuts av min sambos bror, tack, jag ville bara hem. Den natten sov jag ingenting, jag grät. Dagen efter åkte jag till doktorn, kände att jag hade värk i rygg och nacke. När jag väl var där så kollade han allt, och han sa jag fått en smäll men inget allvarligt. Tack, åkte sedan hem igen. Dagarna gick och efter ca 2 veckor så skulle jag lägga mig för kvällen, helt plötsligt händer det något, min ena kroppshalva hade domnat bort jag och hade fruktansvärd yrsel. Jag var rädd, för jag förstod då att något var fel. Men det gick snabbt över igen och somna efter en stund. Det gick ett par dagar till och det hände samma visa, jag förstod ju det att något är ju fel på mig, jag ringde 1177, sjukvårdsupplysningen. De sa att kanske någon nerv satt i kläm efter bilolyckan då, jag blev lite lättad att det kanske var så så jag avvakta. Men dagen efter hände det igen och igen, jag jobbade och körde bil, fick stanna bilen för jag kunde ju inte köra med en kroppshalva som var bortdomnad. Jag ringde mamma och var så rädd och fråga vad jag skulle göra. Hon sa att vi skulle åka till akuten på näl, så jag fick åka hem från jobbet, som tur var har jag Goa arbetskamrater. Mamma hämtade mig hemma och körde mig till näl, jag ringde 1177 igen och talade om att jag var på väg in, de sa att jag gjorde rätt val för att vara på säkra sidan. Väl där inne så fick jag göra massa tester, prover, EKG mm. Sedan fick jag sitta och vänta i väntrummet, som alltid. Kom in efter någon timme och fick en läkare, som jag trodde var bra. Han kollade grundligt på mig och gjorde massa tester. Han sa att han trodde jag fått en tia attack, jag började stor grina, hur kunde jag få det som är så ung? Helt plötsligt säger han att nä, du är för ung för det så det kan inte ha varit en tia attack, men hallå hur ska du ha det? Han sa sedan att det kan vara nerver i kläm men han ville ta ett ryggmärgsprov på mig ifall jag hade början till MS, jag började gråta igen. MS? Jag vill inte bli sjuk nu, jag är för ung. Han hämtade ryggmärgssprutan, och bad mig dra upp tröjan. Han hade då lagt sprutan på en soptunna, en soptunna? Vadå bakterier jävla gubbe? Han satte i bedövning, och strax efter började han sticka den jävla stora nålen i ryggen. va gör du sa jag? Det gör ont, aj! Han lyssnade inte han fortsatte. Han stack fel gång på gång, tror han stack mig ca 6-7 gånger, alla gånger stack han fel! Fel! Jag sa jag var rädd och det gjorde så in i helvete ont! Han lyssnade inte, och fortsatte, senare säger han att detta går inte jag får hämta narkosläkaren. Han öppnade dörren från rummet vi var i och gick, kort därefter kom en sjuksköterska och sa men herregud hur är det? Jag sa att han hade stuckit mig, flera gånger och fel varje gång. Det gör så ont och jag grät. Tack och lov kom min mamma i samma veva, tack mamma. Fan att jag inte hämtade henne från början, sånt jag ångrar nu. Mamma kramade om mig och sa att allt ordnar sig. Sjuksköterskan var helt ifrån sig och sa att man aldrig ska göra ett ryggmärgsprov själv. Va i helvete? Det var just det den läkaren gjorde, han gjorde det själv, och han hade nästan aldrig gjort det tidigare heller, hur fan kunde han? Vi fick ett större rum vi bosatte oss i, där både jag och mamma fick plats. Jag skakade av rädsla, har aldrig vart så rädd tror jag. En sjuksköterska kom och frågade om jag ville ha lugnande, jag sa det spelar ingen roll, men mamma tyckte jag skulle ta det så jag sa ja, om det blir bättre så vill jag ha det. Tror ni jag fick lugnande? Nej såklart inte! Det hade dom väl glömt redan när hon gick utanför dörren! Asså va fan är det för ställe, bli behandlad så? Efter en stund kom narkosläkaren, en till läkare och en sjuksköterska. Han stack också fel ett par gånger, jag skrek av smärta jag grät. Jag har aldrig skrikit så mycket, det gjorde så ont. Till slut gick det, ryggmärgsvätskan började rinna ut, långsamt. Samtidigt hade jag den där stora nålen i ryggen och var tvungen att ligga helt stilla. Efter en stund var det färdigt och dom hade fått all vätska dom ville ha. Tack för det. Det skulle ta ca 2 veckor att få svar på alla prover de tagit idag.Vi åkte hem efter en stund, det ända jag tänkte på då var en säng och att jag skulle få sova. Tack älskade mamma för du var med.
Del 2.
Jag hade fått svar på proven och det visade sig att det inte var något, hade varken MS eller borrelia. Jag skulle i samma veva till läkaren i tanum, minns inte riktigt varför men så var det. Vi pratade lite och plötsligt säger han, men du Anna kan jag få kolla i dina ögon. Ja sa jag lite fundersamt. Det är något med dina ögon som inte hänger med, de "skakar" typ. Jaha vadå eller? Ja du får få en remiss direkt till Näl till öron näsa hals mottagningen och kolla upp detta. Ååh jag orkar inte mer tänkte jag, men fick snällt ta emot remissen. Ringde mamma och snäll och underbar som hon är så kör hon mig, min sambo följde även med som stöd. När vi väl var inne så fick vi vänta en timme på att få komma in på själva mottagningen, nu kände jag mig helt okej och inte så rädd. De ropade upp mitt namn och jag gick in själv, de gjorde massa tester för att kolla om jag hade kristallsjukan osv. Jag hade inget, och då brast det för mig. Jag började storgrina för innerst inne ville jag att de skulle hitta ett fel på mig så att de kunde behandla felet. De skickade mig vidare till akut mottagningen, fick åter göra massa tester och prover, EKG osv. Fick sätta mig ute i väntrummet igen, och då kände jag domningarna komma igen, jag blev yr och mådde dåligt. Jag frågade när jag fick komma in och bli undersökt, de småskrattade och sa att du kommer få vänta hela kvällen och natten. Hur fan kunde de skratta? De såg jag var rädd och ville ha svar på min fråga. Jaha sa jag, men jag mår inte bra. Då fick jag till svar att vi prioriterar de sjuka först. De förstår väl jag med sa jag och gick ut i väntrummet igen. 3 timmar senare frågade jag igen och fick samma svar du kommer få vänta hela natten, vi har många dödssjuka här idag och det är kaos. Och det här ska vara en akutmottagning tänkte jag? 10 timmar senare efter jag suttit i väntrummet kom jag in, fattar ni eller? 10 timmar senare?? Jag hade inte fått mat, inte heller min mamma eller sambo. Vi var sjukt hungriga. Finns ju fan inget matställe som har öppet. Väl där inne så fick jag faktiskt en bra läkare. Hon gjorde en riktig grundkoll och jag fick faktiskt 1 timme senare gå iväg och görs en datortomografi, dvs en röntgen på hjärnan och huvudet. Jag var så tacksam. Det skickades till Sydney på en gång, och 3 timmar senare så fick jag svaren. Läkaren kom in och sa, vet inte om det är positivt eller negativt men det var ingenting i hjärnan eller huvudet. Jag var mycket lättad samtidigt som jag ändå var lite frustrerad, ville ju att de skulle hitta ett fel. Läkaren var så snäll att hon faktiskt skrev ut starka värktabletter till mig, för jag hade sån värk i hela kroppen. Hon ville så gärna hjälpa mig, så hon sa jag skulle få träffa en neurolog läkare och att jag skulle få göra en skiktröntgen på nacke och rygg, dvs att man då oftast kan se medsamma om något är fel. Så hon skulle skicka en remiss redan på natten, hon sa de kunde ta några veckor, men det fick jag ju ta. sedan åkte vi hem, och vi var så hungriga så vi stannade på McDonalds och jag kan säga att jag har aldrig tyckt mat vart så gott i hela mitt liv, vi alla tre smaskade i oss. Sedan åkte vi hem, igen.
Del 3.
Jag fick ett samtal från en sjuksköterska ett par dagar senare bara, jag var helt i chock när hon ringde. Det skulle ju ta några veckor, men de tyckte att mitt fall var såpas allvarligt så de ville att jag skulle få en röntgentid snabbt och få träffa neurologen. Jag var väldigt tacksam för det. 2 dagar senare, så åkte vi in till näl, igen, världens bästa mamma följde med. Jag träffade en neurolog, jag berättade åter igen vad som hänt med mig, hur det kändes osv. Efter ca en halvtimme då vi suttit och pratat, kläcker han ur sig att du är inte sjuk, du har bara ansträngningshuvudvärk. Jag sa nej nej! Detta är inte ansträngningshuvudvärk, jag har haft ansträngningshuvudvärk sen jag var 7 och jag vet vad det innebär sa jag! Men det klart han hade vart läkare i 40 år så han visste att problemet var just det. Då brast det, ska man inte ens få hjälp av ett så kallat "proffs"? Jag grät och höjde rösten att jag är så trött på att inte få hjälp någonstans! Han sa res på dig. Jag satt kvar på stolen och tårarna forsa. Han sa åter igen, res på dig, vill du inte att jag ska hjälpa dig eller? "Hjälpa mig" tänkte jag...? Jag fick order att sträcka upp armarna, åt sidan och sådana övningar. Sedan sa han igen, det är inget fel på dig, jag är neurolog läkare. Och nu har du tagit 45 min utav min arbetstid. Tror ni jag fick en röntgen som jag hade blivit lovad då? nej, jag var ju frisk, det var inget fel på mig! Jag var så ledsen, vi gick därifrån både jag och mamma utan att tacka. Den läkaren hoppas jag jag aldrig mer ser igen han har förstört mitt liv. Jag har aldrig känt mig så nerkränkt i hela mitt liv. Vi åkte sedan hem igen, utan att ha fått någon hjälp. Åkte dit med en förhoppning, kom hem med ett förstört liv.
Man kan väl säga att resan på sjukhuset slutade där, jag gav upp, jag orkade inte kämpa mer. När man mår så dåligt och är så långt nere på botten så orkar man inte kämpa längre.
Del 4.
Jag gick till en "privat" och ville att hon skulle ta en kik på min rygg, kanske att hon kunde säga något. Neurolog läkaren hade tryckt ner mig så mycket, så det ända som fanns i mitt huvud var väl hans tjat om att jag var "frisk". Så på något konstigt vis så kände jag att han hade vunnit över mig och att jag var frisk eller? När hon får känna på min rygg säger hon: herregud Anna, har du inte ont? Ont sa jag, det är bara förnamnet, jag gråter varje dag, för jag har så ont, det är fruktansvärt. Jag förstår det säger hon, hon trycker lite till och jag skriker. Jag hade då berättat för henne om vad neurologen sagt till mig. Hon sa det att han har då inte ett ända jävla rätt av vad han sagt till dig, skitsnack. Jag förstår att du har ont, och du har garanterat fått en whiplash skada plus att din rygg är helt "söndrig" kan man säga. Du har senor som är av och nerver som ligger i kläm. Jag ville bara gråta, va fan är det här för något? En utbildad neurolog som jobbat inom yrket i 40 år säger att jag har ansträngningshuvudvärk och är frisk! Hur fan kunde han det?! Fan!
Det visade sig också att det inte hjälpte med någon behandling eftersom det var såpas skadat, kan ta upp till 2 år innan de kan göra något. Just nu kan jag bara göra lättare övningar men inget mer. Jag kände en oerhörd lättnad att jag äntligen fick veta vad det var. Jag har vart så rädd hela denna tiden från jag var med om bilkrocken.
När man har en whiplash skada så läker de oftast alltid av sig själv. Man får ha tålamod och kämpa sig fram. Vissa dagar har jag så ont så får gå med både rygg och nack stöd och gå på starka värktabletter.
Jag vill inte vara något jävla offer, "tyck synd om mig". För om jag hade velat ni skulle tycka det så hade jag väl gått runt och berättat det här för er alla, eller hur? Jag hatar att prata om mig själv så därför har jag inte gjort det. Och med denna historia så vill jag nå fram med att när jag har som ondast så mår jag inte bra, jag blir deppig och får panik över varför de just drabba mig. Jag är rädd för att köra bil på kvällarna, jag är rädd för att träffa nya läkare och att gå till sjukhus och jag har aldrig haft problem med det förr, men neurolog läkaren har som sagt förstört mitt liv och förstört så jag inte har något förtroende kvar för någon läkare, tack för den. Så ni måste ha förståelse för detta, om jag kanske är grinig, tyst osv ibland. Då mår jag dåligt. Vill även nå fram med att om ni ska tex göra ett ryggmärgsprov någon gång och ni upptäcker att han tänker göra det ensam på er, stoppa upp och be han hämta en till som är med, det har du rätt till. Är det någon läkare som kränker ner er, ge er fan inte! Det gjorde jag, och jag ångrar mig så mycket! Kämpa, och om ni inte orkar, så ta hjälp av någon! Vi ska vinna, inte dem!
Tack för ni läste igenom detta, det har tagit 9 månader för mig att få mod att ens komma på tanken att skriva detta. Själva historien tog mig 4 timmar att skriva ihop, den har jag skrivit med riktiga tårar och känslor. Tack. Kram på er.
